Madeleine

Som den känslomänniska jag är kan jag inte låta bli att skriva av mig.

Så jäkla hopplöst känns det. Hade bestämt att bara sluta tänka på det och trycka bort det jobbiga. Det har ju gått förut.
Men nu känns det extra jävligt.
För det finns inget att skylla på. Bara en dum jävla praktisk sak som man aldrig kan ändra på. Allt annat är ju så bra... förutom en detalj.
Ingen kan ändra på det, ingen kan offra det som krävs.

Vad va meningen med det här....

Förutom att man ska bli påmind om hur ont det kan göra...

"ja, d er jo d..men savner deg och er litt sint for at vi bor så langt fra hverandre.".