Cry me a river
Idag när jag hämtade lilla J på dagis trodde jag dom gett henne nå speed-piller, hon hoppade, studsade upp & ner och pratade oavbrutet.
Vi kom hem och hon kom plötsligt ihåg ett gammalt sår hon hade, vart förkrossad och grät ut.
Ibland önskar man att man kunde göra samma sak själv. Bara släppa på alla spärrar å tjura hej vilt.
Utan dom röda ögonen, snoret som rinner, torr nästipp & svullna ögon dagen efter som avslöjar vad man ägnade natten åt.
Tänk att bara få släppa ut alla demoner, funderingar, ovissheter, smärtor, saknader och frustationer.
Ju äldre man blir desto svårare har man tydligen att låta sig själv tappa kontrollen för ett ögonblick.
Trodde aldrig någonsin att jag skulle ha svårt för det, men här sitter man och håller emot. Enda gången som tårarna kommer på en sekund är när jag blir rörd.
Bölade två tårar när jag läste om vardagshjältar i tidningen.
En gammal man som körde permobil fick se när en liten pojke på 2 år ramlade ner i vattnet. Hans farmor stod vi kanten och skrek. Gubben sladdade dit kastade sig i vattnet, men hann först lämna över sin hund till tanten. Sen räddade han pojken från en säker död. Han förstod inte själv hur han om knappt kunde gå, fick krafter till att rädda lillkillen.
Då vart jag varm i hela kroppen och tårarna infann sig snabbare än någonsin.
Får väl läsa den artikeln om & om igen när trycket blir för stort.
Hade ledig dag idag!
Vaknade av klockan, hör å häpna!
Va absolut inte sugen på min morgonpromenad, men nöp mig själv i sidan och så hade vi diskuterat den saken klart.
Kom in och åt min härliga goda frukost, läste H&M katalogen och drack mitt kaffe.
Ålade på mig mina ribyxor, raggsockor, vantar å mössan. Klädde på Selma sin utstyrsel och körde mot stallet.
Idag hade Lucky skor med brodd på sig och va därmed redo för full fart igen.
Vi fick sällskap av Annika & Skyan också. Stigarna i skogen är fortfarande mjuka och fina på sina ställen och det utnyttjades.
Det spelar mig ingen roll om det är snöstorm, pissregn eller 40 grafder varmt. Till häst kan jag inte annat än att njuta. Jag förbannar mig själv som har lagt det på hyllan så länge.
På hästryggen existerar inget annat, man är som i en bubbla där det bara är jag och hästen.
Jobbet, räkningar och resten av världens bekymmer känns så underbart avlägset.
Man behöver sina stunder av befrielse.
Måste påminna mig själv att aldrig, aldrig någonsin sluta rida.
Om inte ens ett rejält kast i backen med ambulanshelikopter som följd, kan få mig att sluta...vad kan det då?
(kan eventuellt bero på den minnesförlust jag fick).
Annika och Skyan
Doris, Ulla eller vad den nu kan tänkas heta.
Snusfri
En bild, inga ord
Valles vackra bruna
Fin
Smarre
