Ja ser det snöar ja ser det snöar....
Vilodagar har blivit stressdagar!
Vill inte sitta still, det är nästan så att jag kan se fläsket på magen växa! Så känns det, vill bara ut och springa!
men har fortfarande ömma benhinnor... bara ta det lugnt. I varje fall med att springa.
Hoppas på att va i hyfsad form på söndagkvällen så man kan köra lite ju jutsu ivf... men med tanke på att det kommer vara en hejdundrande kräftskiva på lördagen så är jag inte helt övertygad.
Dessutom så får Junie följa med då (på ju jutsun alltså), men det gör ju inget. Bara bra om hon lär sig "stryperdumigsådängerjagdigibackengrepp" till dagisbråken.
Suck, just nu kollar jag upp möjligheten till att ta sig till och från långt-bort-i-skogen-i-eskilstuna på lördag/söndag utan att köra bil.
Blir tåg och sen skjuss, men då kan man inte styra hemfärden dagen efter.
Men det löser sig alltid, det går ju flera bilar hemöver på söndagen. Folk på landet är ju morronpigga.
Idag när jag hämtade lilla J på dagis såg jag livet som en stor teckand film. Trodde jag såg i syne först och när hennes fröken gång på gång sa att det va en reeeen olycka vaknade jag till. Framför mig stod världens sötaste unge med världens största kalle anka bula i pannan!
Hon hade suttit och bajjat på toan (tur det) och tippar framåt och tagit emot sig med pannan.
Vilken sjujäkla smäll det måste blivit, med tanke på bulans omkrets. Ska knyta en rosett runt den imorgon om den är lika stor då.
Tack och lov verkar innehållet i skallen inte ha förändrats. Hon pratar fortfarande lika mycket och sammanhängande, inga kräkningar eller mindre tjat. Allt i sin ordning.
Nu ligger hon inne i sin säng och sover, brevid ligger som alltid - Selma.
Då behöver inte jag vara med...bara Selma är där.
