Madeleine

DAG TRE

Söndag morgon, vaknar ännu en gång av känslan av att man sovit för lite.
Ställer mig upp med sängen som stöd. Nope, inte nykter än...
Ragglar in i duschen, står där i hopp om att gårdagens sprit ramlar av i farten.
Inser att det inte blir så när jag försöker smeta på lite mascara som tappas rakt ner på mina sköna hotelltofflor. Händerna har sina egna ryckningar för sig...skyller på gårdagen. Försöker packa ihop väskan, slänger ner alla kläder i en hög. Sist av allt trycker jag ner morgonrocken & tofflorna.
Anna kliver ur rummet för att organisera det sista med Lennarts present. Själv går jag ner till frukosten. Spelar ingen roll hur bakis jag är, mat är min passion!
Med känslan av att inte vara fullt nykter så äter jag av den underbara frukosten. tar en dubbelkopp kaffe.
Idag är hmllen grå och det blåser, men alla har humöret på topp i varje fall.
Idag går färden mot Madame Tussauds. Vi delas i i olika taxibilar och beger oss.
Kliver in för att se alla stela kändisar. Dom står överallt på golvet så man har full sjå att hålla reda på vilka som lever och inte. Känner hur bakfyllan smyger på mig sakta men säkert. kallsvettningarna avbyter varandra och i mellanåt känns det som om frukosten gör en retur. Fortsätter att fota och ser till att pussa Angelina Jolie på kinden.
Färden går neråt, följer bara efter folk. Säger till Anna att vi kanske ska ta och uppsöka en toalett innan magen kollapsar...hinner dock inte hitta någon innan vi kliver ner på våningen som kallas "horror".
Scenerna som visar hur folk får pålar i nacken och andra vidriga avrättningsmetoder gör inte min bakfylla något trevligare alls.
Färden går vidare, ser människoslakter hit och dit.
Innan vi vet ordet av så ser vi någon slags bilbana, som spöktåget på gröna lund. I ett svagt ögonblick hamnar vi i en svart taxiliknande minibil. Anna och jag ser skeptiskt på varandra och utbrister i kör "det är fan inte sant". Bilen börjar rycka och färden börjar.
Totalt icke roade sitter jag och anna och jämrar oss när bilen tar oss förbi små stationer som berättar om Londons historia.

Plötsligt börjar bilen snurra runt i uppför & nerförsbackar. Vi åker in i nästa station som är nån slags circus, lampor som blinkar, karuseller som skränar, barn som hoppar runt och lillipopklubbar som trycks upp i ansiktet.
Det känns som en parodi på en dålig bakfylla och vi kan inte tro det är sant. Vi kan inte annat än att INTE uppskatta det som sker. Letar efter nödstoppsknappen, men hittar ingen. Bilen kränger oss in i nästa station där det sker ännu mer saker, musik som skränar och bilen snurrar. Aldrig i sin värsta mardröm kunde man tro att en bakfylla kunde bli väre än så hör. Runt hörnet siktar vi platt mark under fötterna och vi är snabba att hoppa ur djävulsmaskinen innan vi hamnar på ett varv till.
Kräkfärdiga går vi fram till disken som är framför oss.
Döm om våran förvåning när det mest avskyvärda kortet i världshistorien tornar upp sig framför oss.
Någonstans under färdens gång kastades det en blixt på oss och förevigade denna hemska upplevelse. Så fort vi får syn på kortet bryter helvetet lös. Skrattanfall!!
Tårarna sprutar och vi inhandlar oss på en varsin nyckelring för att föreviga detta hemska kort.
Innan vi är klara med vaxdockorna får vi se en hemsk kosmonovafilm om utomjordingar, för att förvärra hela upplevelsen mer.

En del av gruppen är tydligen borttappad när vi börjar mötas upp utanför entren. Pappa lennart får ringa hem till jobbet för att fiska upp deras nummer, något som det skrattas hej vilt åt sen.
Väl tillbaka till hotellet, bärs väskorna in på busen som ska ta oss till flygplatsen.
Alla vi som är där står och pratar om denna fantastiska resa vi har fått uppleva. Hur det kommer bli svårt att slå den!
Kliver på bussen och räcker fram väskan vi har fixat till allas våran Hefner. Vart Lennar än gick med oss så hade han ett koppel av tjejer bakom sig, därav Henfer. Han verkade dock inte ha något emot det.
Bussen går och det har fortfarande inte varit en tyst sekund på hela resan.
När planet senare lyfter tar sömnen över. Sitter man upp och sover är det svårt att stänga igen munnen. Vart kallad Holken/mickstativet och allt möjligt... Äntligen tystnar planet, utmattade somnar vi och vaknar inte förrens planet slår ner hjulen på västerås flygplats igen.
Vemodigt, men skönt att vara hemma. Resan har gårr så fort, trots att vi har upplevt så otroligt mycket.
En resa som aldrig kommer glömmas bort och som har gett många av oss rutor på magen av allt skrattande.

En sak ska ni veta, att Lennart är den mest generösa människa jag träffat!

Och att bilderna från kvällarna och nätterna kommer läggas in snart....a inte värt att ta med min kamera ut om natten...
Bilderna kommer...va så säkra...



Bea flippade ur...



Vem vill inte hångla med henne???



Anna driver med någon man förmodligen inte bör driva med....



Efter skräckfärden.



Tilda & Beckham


Hotellgubben va så söt i sin hatt så han fick också vara med



Hefners present innehållande en flaska Gin, cola light och lite massagetillbehör, kan behövas efter den resan..



Minne!