självömkans tid är kommen

När stressen kommer dimper immunförsvaret i backen så säkert som ett amen i kyrkan.

Och ju mer man har i skallen desto sjukare blir man.

Det vet jag inte helt säkert, det är bara min egen teori.
Men med tanke på hur stressigt det är just nu och hur jag mår så låter det rätt rimligt.

Gick till jobbet i måndags, jobbade 1½timme, gick hem. Föll ihop i sängen, frossade, febrade, hostade slem osv. Allt det som hör en hederlig gammal sjukdom till.
2 dagar senare är läget oförändrat.
Hade kanske vart bättre vid det här laget om jag kunde ligga ner och vila istället för att hasa runt och packa ihop mina saker som ska flyttas. Men jag kan inte förlänga tillgången till den här lägenheten om jag så kunde trolla. Alltså bara kämpa på.

Imorgon blir det att stanna hemma igen, Blir nog till att köra nån sväng med hjälp av Linda och hennes hästsläp till lägenheten. Lycka är folk som ställer upp för en! Utan all hjälp vet jag inte vad jag hade gjort.

Nu började Andreas lägga golvet i Junies rum! Försöka hjälpa till som den ynkliga varelse jag va just då. Känslan när alvedonen gått ur kroppen, kraften är på noll och man är allmänt liten och svag, hostar om vartannat och vill helst bara lägga sig ner å dööööö. Ungefär så kul va jag just i golvläggandets tid. Tack A för hjälpen idag med, och för att du har överseende med mitt sjuka jag. Hoppas på bättring så man blir klar snart. Vill bara att den här flytten ska vara över snart!!

Är så less på det! Vill vara ut härifån nu!

Fatta, har inte ens orkat blogga fast jag vart hemma!

Då, är Madde sjuk!

Nu ska jag ta min medicinpåse, krypa ner under täcket, hosta mig natten igenom och hoppas på en bättre dag i morgon!

Krya på mig!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0