Madeleine

I fredags satt jag på jobbet när det vibrerade hysteriskt i min byxficka.
Jag kunde inte svara men när jobbet va klart ringde jag upp.
Det va Lennart som hade ringt,
Lennart som tog över min spanska hund Gaston för nästan 2 års sedan.
I början yrade han och jag trodde nästan att han va onykter. men sen kom det fram.
Gaston fanns inte mer.
Jag hade prtat med Lennart tidigare i veckan och han undrade lite varför inte Gaston hade några käktänder. Sen berättade han att han hade blivit så smal och fin, nu när han åt sitt dietfoder. Men att dom hade det så bra, gick sina promenader och så.

Men natten till i torsdags hade han bara legat, så då åkte han in med honom till strömsholm. Väl där kunde dom bara konstatera diabetesen och sen va det inte mycket dom kunde göra.

Min kaxiga, underbara Gaston är nu i hundhimlen med Ida och springer runt.


Jag tänker mest på stackars Lennart som nu sitter ensam ute på landet med ett koppel i handen och gråter över en saknad vän.

Här är bilderna jag tog på dom i somras...



Röda räven i gräset



Selma med sin pappa



Junie och Gaston







Kärlek






Den här bilden ville Lennart att jag tog, framför huset på han och hans fina Gaston som han va så stolt över.