mmmmm
Sitter och känner efter om jag har någon slags bakftyllekänsla i kroppen men kan inte finna den.
Bra.
Det betyder att jag och mitt vindrickande börjar komma i fas igen.
Tack Anna för en suuupernice kväll igår. Så borde fler vardagskvällar se ut.
Imorgon blir det mer vin, då är det guitarhero battle med Peters syster och man.
Har börjat ana eb viss aggression i mitt spelande när det inte går som jag vill.
Det gnistrar till i ögonen och gitarren har aldrig vart närmare att flyga från 3e våningen som då.
Men imorgon är det skärpning, stor ära står på spel.
Nu väntar jobb. Adjö!
från och med nu
Så ska jag njuta av mitt sista förhoppningsvis långa år som börjar på 2.
Fyller alltså 29 år imorgon, hemsk kan tyckas att åldras så fruktansvärt. och ja, det är precis så jag tänker, gammal gammal gammal känner jag mig.
Inget illa ment till dom som redan klivit in i 30 års åldrarna, men HUGA jag vill inte bli så gammal.
Vill ju heller inte dö nu men 23 va en bra ålder och där vill jag stanna.
Välkommen på sörjekaffe och brödsmulor imorgon efter 15.
Nästa år är det rajtantajtan som gäller.
Grattis i förskott till mig.
Är inte bitter.
Fyller alltså 29 år imorgon, hemsk kan tyckas att åldras så fruktansvärt. och ja, det är precis så jag tänker, gammal gammal gammal känner jag mig.
Inget illa ment till dom som redan klivit in i 30 års åldrarna, men HUGA jag vill inte bli så gammal.
Vill ju heller inte dö nu men 23 va en bra ålder och där vill jag stanna.
Välkommen på sörjekaffe och brödsmulor imorgon efter 15.
Nästa år är det rajtantajtan som gäller.
Grattis i förskott till mig.
Är inte bitter.
i sin enkelhet
En kopp kaffe
Selmas huvud på mitt knä
En kyss från min kärlek
På onsdag kommer Junie
Livet blir komplett
Selmas huvud på mitt knä
En kyss från min kärlek
På onsdag kommer Junie
Livet blir komplett
Ibland...
Ibland är livet just så underbart som man vill.
Peter är den absolut underbaraste människan på jorden.
Det finns ingen som honom och jag behöver bara titta på honom för att det ska rusa fjärilar i magen.
Aldrig någonsin har jag tvivlat på hans känslor till mig, aldrig behövt känns någon slags oro.
Jag älskar honom så det gör ont.
Nu och för alltid!
Junie. Vad säger man, fröken diktator är den roligaste och mest bestämmta ungen just nu. Att snart fylla 5 år och veta exakt vart skåpet ska stå, det är imponerande. Hoppas hon har kvar samma beslutsamhet hela livet. Och tron på sig själv också såklart. Hon är min energikälla och hennes skratt är som ljuv musik i mina öron.
Nu är vi en familj, saknat och ljuvligt!
Min prinsessa, alltid min ögonsten.
Stina & Maja, mina två vapendragare!
Dom är en del av min familj dom också, för inga människor i världen är som mina tjejer!
Finns alltid, alltid där när som helst jag behöver dom.
Råden, kramarna och skratten är en del av luften som behövs i mitt liv.
Aldrig skiljs vi åt, vart vi än i världen bestämmer oss för att fara.
Utan er hade dom senaste 2 åren inte vart desamma.
Kärlek när den är som bäst
Hon, mitt allt
Lycka är att ha såna vänner
Peter är den absolut underbaraste människan på jorden.
Det finns ingen som honom och jag behöver bara titta på honom för att det ska rusa fjärilar i magen.
Aldrig någonsin har jag tvivlat på hans känslor till mig, aldrig behövt känns någon slags oro.
Jag älskar honom så det gör ont.
Nu och för alltid!
Junie. Vad säger man, fröken diktator är den roligaste och mest bestämmta ungen just nu. Att snart fylla 5 år och veta exakt vart skåpet ska stå, det är imponerande. Hoppas hon har kvar samma beslutsamhet hela livet. Och tron på sig själv också såklart. Hon är min energikälla och hennes skratt är som ljuv musik i mina öron.
Nu är vi en familj, saknat och ljuvligt!
Min prinsessa, alltid min ögonsten.
Stina & Maja, mina två vapendragare!
Dom är en del av min familj dom också, för inga människor i världen är som mina tjejer!
Finns alltid, alltid där när som helst jag behöver dom.
Råden, kramarna och skratten är en del av luften som behövs i mitt liv.
Aldrig skiljs vi åt, vart vi än i världen bestämmer oss för att fara.
Utan er hade dom senaste 2 åren inte vart desamma.
Kärlek när den är som bäst
Hon, mitt allt
Lycka är att ha såna vänner
Jag ska aldrig...
Och då menar jag ALDRIG ha ett sånt fult djur som marsvin.
Yepp, så är det sagt, mer än en gång i mitt liv.
Säkert tusen.
Det måste vara det mest meningaslösa och framförallt fulaste djuret man kan ha i sin ägo.
Dom sitter mest rakt upp och ner och det lyser riktigt intiligensbefrielse i ögonen på dom.
Dom kuttrar och låter helt utan mening.
Så har jag tyckt, alltid.
Tills nu.
Hur dom kom in i vårt liv (dom ja, mer än en alltså) orkar jag inte gå in på, men det va en morot till Junie som skulle sköta sig osv...
Vi åkte och tittade efter guldfiskar till henne men när vi råååkade kika in i gnagarhörnan och Sara på Djurmagazinet slängde upp ett rött fult litet odjur i Junies famn så...smälte jag liksom på något sätt.
Det va fortfarande samma tomhet i ögonen, om möjligt mer nu när man fick se ett på så nära håll.
Men djuret satt sådär snällt och stilla ( läs livrädd) som ett djur bör göra om man se ge det till sitt barn.
Hans röda färg tilltalade mig inte det minsta till en början då jag anser att röda djur är mer eklaka än andra.
Sagt och gjort så tog min och Peters impulsivitet till överhahand och vi packade in djuret i kartong och åkte hem.
Utan bur.
I 2 dagar bodde djuret i en hundbur.
Djuret fick också ett namn, eller fler om man frågar hon som döpte honom.
Lucas-Fredrik-Kevin och så va det nåt mer.
Vi kallar honom bara för Lucas.
Efter 2 dagar till åkte lillmatte till pappan och Lucas vart lite ensam... tyckte Peter.
Sagt och gjort. jag gav mannen fria händer att köpa en polare till Lucas, tänkte att det kunde ju inte gå så illa, det va ju ingen tröja eller nåt annat snyggt som skulle inhandlas.
Och nej!
Han kom hem med det fulaste marsvin världen skådat. Nu i efterhand inser jag ju att det va en god gärning att ta hem Torkel, annars hade ingen velat ha honom. Brun, med två virvlar på varsin sida ryggraden och långa hårtestar som hänger på rumpar.
Nu, 1 1/2 vecka senare lägger vi all vår energi på dessa små djur, möblerar om i buren (som vi köpte, en gigantisk på 120x60 som tar upp ett helt rum) matar, motionerar, socialtränar och pussar på dom.
Dom har blivit ett med familjen.
Förutom slagsmål, en hysterisk hund som tror det är hennes bäbisar, skrik om nätterna, bajs på golvet och annat dom ställer till med så är det faktiskt hel okej.
Torkel och Lucas
Jag ska aldrig mer säga:jag ska aldrig....
Lucas
Torkel
Eko Eko Eko.....
Yepp, så är det sagt, mer än en gång i mitt liv.
Säkert tusen.
Det måste vara det mest meningaslösa och framförallt fulaste djuret man kan ha i sin ägo.
Dom sitter mest rakt upp och ner och det lyser riktigt intiligensbefrielse i ögonen på dom.
Dom kuttrar och låter helt utan mening.
Så har jag tyckt, alltid.
Tills nu.
Hur dom kom in i vårt liv (dom ja, mer än en alltså) orkar jag inte gå in på, men det va en morot till Junie som skulle sköta sig osv...
Vi åkte och tittade efter guldfiskar till henne men när vi råååkade kika in i gnagarhörnan och Sara på Djurmagazinet slängde upp ett rött fult litet odjur i Junies famn så...smälte jag liksom på något sätt.
Det va fortfarande samma tomhet i ögonen, om möjligt mer nu när man fick se ett på så nära håll.
Men djuret satt sådär snällt och stilla ( läs livrädd) som ett djur bör göra om man se ge det till sitt barn.
Hans röda färg tilltalade mig inte det minsta till en början då jag anser att röda djur är mer eklaka än andra.
Sagt och gjort så tog min och Peters impulsivitet till överhahand och vi packade in djuret i kartong och åkte hem.
Utan bur.
I 2 dagar bodde djuret i en hundbur.
Djuret fick också ett namn, eller fler om man frågar hon som döpte honom.
Lucas-Fredrik-Kevin och så va det nåt mer.
Vi kallar honom bara för Lucas.
Efter 2 dagar till åkte lillmatte till pappan och Lucas vart lite ensam... tyckte Peter.
Sagt och gjort. jag gav mannen fria händer att köpa en polare till Lucas, tänkte att det kunde ju inte gå så illa, det va ju ingen tröja eller nåt annat snyggt som skulle inhandlas.
Och nej!
Han kom hem med det fulaste marsvin världen skådat. Nu i efterhand inser jag ju att det va en god gärning att ta hem Torkel, annars hade ingen velat ha honom. Brun, med två virvlar på varsin sida ryggraden och långa hårtestar som hänger på rumpar.
Nu, 1 1/2 vecka senare lägger vi all vår energi på dessa små djur, möblerar om i buren (som vi köpte, en gigantisk på 120x60 som tar upp ett helt rum) matar, motionerar, socialtränar och pussar på dom.
Dom har blivit ett med familjen.
Förutom slagsmål, en hysterisk hund som tror det är hennes bäbisar, skrik om nätterna, bajs på golvet och annat dom ställer till med så är det faktiskt hel okej.
Torkel och Lucas
Jag ska aldrig mer säga:jag ska aldrig....
Lucas
Torkel
Eko Eko Eko.....
