Madeleine

Och då menar jag ALDRIG ha ett sånt fult djur som marsvin.

Yepp, så är det sagt, mer än en gång i mitt liv.
Säkert tusen.
Det måste vara det mest meningaslösa och framförallt fulaste djuret man kan ha i sin ägo.
Dom sitter mest rakt upp och ner och det lyser riktigt intiligensbefrielse i ögonen på dom.
Dom kuttrar och låter helt utan mening.

Så har jag tyckt, alltid.

Tills nu.

Hur dom kom in i vårt liv (dom ja, mer än en alltså) orkar jag inte gå in på, men det va en morot till Junie som skulle sköta sig osv...

Vi åkte och tittade efter guldfiskar till henne men när vi råååkade kika in i gnagarhörnan och Sara på Djurmagazinet slängde upp ett rött fult litet odjur i Junies famn så...smälte jag liksom på något sätt.
Det va fortfarande samma tomhet i ögonen, om möjligt mer nu när man fick se ett på så nära håll.
Men djuret satt sådär snällt och stilla ( läs livrädd) som ett djur bör göra om man se ge det till sitt barn.
Hans röda färg tilltalade mig inte det minsta till en början då jag anser att röda djur är mer eklaka än andra.


Sagt och gjort så tog min och Peters impulsivitet till överhahand och vi packade in djuret i kartong och åkte hem.

Utan bur.

I 2 dagar bodde djuret i en hundbur.

Djuret fick också ett namn, eller fler om man frågar hon som döpte honom.

Lucas-Fredrik-Kevin och så va det nåt mer.
Vi kallar honom bara för Lucas.

Efter 2 dagar till åkte lillmatte till pappan och Lucas vart lite ensam... tyckte Peter.

Sagt och gjort. jag gav mannen fria händer att köpa en polare till Lucas, tänkte att det kunde ju inte gå så illa, det va ju ingen tröja eller nåt annat snyggt som skulle inhandlas.

Och nej!
Han kom hem med det fulaste marsvin världen skådat. Nu i efterhand inser jag ju att det va en god gärning att ta hem Torkel, annars hade ingen velat ha honom. Brun, med två virvlar på varsin sida ryggraden och långa hårtestar som hänger på rumpar.

Nu, 1 1/2 vecka senare lägger vi all vår energi på dessa små djur, möblerar om i buren (som vi köpte, en gigantisk på 120x60 som tar upp ett helt rum) matar, motionerar, socialtränar och  pussar på dom.
Dom har blivit ett med familjen.
Förutom slagsmål, en hysterisk hund som tror det är hennes bäbisar, skrik om nätterna, bajs på golvet och annat dom ställer till med så är det faktiskt hel okej.

Torkel och Lucas


Jag ska aldrig mer  säga:jag ska aldrig....



Lucas



Torkel



Eko Eko Eko.....