Madeleine

Hade jag påbörjat dagens ridtur med att ha ridit själv, skulle jag aldrig kasta upp barnet på den lille ponnyn.
Men ovetande om vad för krafter som dolde sig i den lilla russkroppen så kastade jag upp barnet, som så många gånger förr.
From som ett lamm går han med på att bli vänd höger och vänster, travar så fint när jag springer brevid.
Det värsta han gjorde va att dra ner huvudet för att knipa en mun gräs.
Klappar om honom mycket och tycker han är en sån fin liten ponny som är så snällt mot mitt barn.


Ända tills.....

Jessica hade bett mig galoppera Olle lite eftersom han behövde röra på sig och hans lillmatte va sjuk.
Inga problem, har ridit på honom förut och han va behändig.
Dessutom har man ju suttit på både större och mindre oinridna hästar en den där på 50cm i toppluva.

Vi börjar på volten i trav, det går bra. 

I hörnet, precis där utgången från volten är och vägen upp mot stallet är ska vi fatta galopp.
Tanken på att han ska kasta sig ur paddocken (för att jag sket i att stänga) slår mig samtidigt som jag känner hur den lille hästen försvinner under mig.

Innan jag vet ordet av har han tagit sin yttepytte lilla tjurnacke och är i full kareta på väg upp mot stallbacken.

Sliter som ett djur och VÄGRAR låta honom komma ända fram till stallet innan vi ska stanna.
Min envishet och min 2 cm korta högertygel gör till slut att vi stannar och återvänder till volten.
Nu med en liiite mer aning svart blick.

Hästjävel!! (förlåt Thea).

Ner mot volten igen.

Det blir galopp i höger och vänster varv innan jag anser att ridturen är avklarad och jag vänder upp mot stallet igen.
Envisa små ridskoleponnysar som han gjorde nog att man en gång i tiden lärde sig rida.
Men nu är jag större och envisare än den lille, och jag vann dagens kamp.

Madde - Olle
1-0

Junie verkade inte direkt besvärad av att bevittna situationen och kommer säkert hoppa upp och skumpa runt som förut, nästa gång vi åker ut.

Jag däremot, kommer alltid ha ett extra öga på den lille djävulen....