Hm....
Kan det förklara mina aggressionsutbrott?
Ibland är jag from som ett lamm.
Ibland inte.
Förlåt....typ.
Mitt i all skit å panik, finner man lösningen
Lätta på locket är nog the shit för mig.
Sen om det handlar om att skriva några inlägg i en blogg ingen läser, springa en sväng eller fara ut till fristaden stallet. Spelar ingen roll. Få ur lite smet ur huvudet verkar hjälpa.
Hur som helst har livet känns lite bättre sen jag skrev.
Varför kans jag inte svara på. Men just nu sitter jag lite mitt i åldersnojjan men känner ändå litet lugn.
Kan vara för den lilla anledningen att jag faktiskt gav mig faan på att springa en stund efter jobbet, och gjorde det. Messade mannen och skrev att när jag kommer från jobbet ska vi gyma. Får aldrig ett nej av honom och då vet man att det bär av.
Vart inte många km, men i varje fall 3.
3 kilometer av harmoni och puls.
Kändes till och med bra, va inte alltför flåsig och nu börjar jag sätta upp mål.
Pattskvalpet (vårruset) om 2 månader. 5 kilometer har jag ju klarat förr på under 27 minuter då.
Kanske kanske finns det hopp nu med...kanske.
Bara jag fortsätter lägga min aggression på rätt saker.
Rätt saker i form av, springa, skriva eller stalla.
Inte som i skälla på hund som ändå inte fattar.
Tänka på saker som inte hjälps just nu.
Andra negativa saker.
Måste helt enkelt lägga om mitt tänk. fast det har jag vetat om i flera månader. Men det är ungefär lika lätt som att säga att man ska börja träna.
Det funkar inte med fel inställning. Men att brottas med inställningstankarna är inte alltid så lätt. Att bryta gamla vanor är inte lätt när man är född homosapies och är till grunden, just vanemänniska.
Men nu tror jag att jag har tagit ett steg fram, mitt i alla bakåtsteg.
Kanske min 30kris blir ändringen.
Känns som ett jättestort och kletigt tuggumi sitter fast i mitt hår och jag har just lyckats få bort 3 hårstrån.
Man kan klippa bort det, men allt som blir kvar då är ett stort hål. Inte bra.
Allt jag vill är att bli jag igen. Inte surfittan som gnäller och mår sådär.
En vacker dag kanske jag gräver ner mig i mina minnen och skriver ner allt.
Kanske inte.
En självbiografi så min dotter vet hur man inte ska leva livet men som också guidar henne i livet kan se ut.
Att allt man önskar i livet kan te sig helt annorlunda än hur man tror.
Men bara för att man får en stor skopa besvikelse över en så betyder inte det att det alltid kommer att vara så.
Men just när den stora feta skopan har hällts över en så känns det hopplöst.
Bara för att man inte alltid har varit en "geuppare" så betyder inte det att man alltid kommer vara det.
Man kan vara så olika som person.
Så pass att man ibland undrar om man är ovetande schizofren.
Eller så är det bara att man är så jävla förvirrad i livet att man inte vet ut eller in så man gör massa konstiga val. Val som verkar som den sista utvägen för att man har så bråttom bort.
Och tålamod har inte vart min starka sida, aldrig.
Men så har jag också lärt mig saker av det.
Och kanske går jag ändå ut som segrare ur det här, hand i hand med min älskade man.
Som jag älskar så innerligt och aldrig vill vara utan.
Inte fast vi gifte oss efter 53 veckor.
Utan tack vare.
elakheten
Förut va jag ofta rastlös.
Jag löste det problemet genom att springa så fötterna glödde.
Sen gifte jag mig, allt va rosenrött och jag slutade springa runt.
Sakta sakta kom den där rastlösheten tillbaka, men vad vart det av den?
Jo, ren och skär jävla aggresivitet.
Som förmodligen går ut över dom som förtjänar det minst.
Typ en stackars ouppfostrad hund som faktiskt inte förstår bättre än att inte bry sig ett dugg om vad jag säger eller försöker lära. När jag efter den 200e promenaden fortfarande inte accepterar att det blir en tvärnit "orkarintegålängre", är det då SÅ konstigt att det brinner i skallen?
Nä, mitt liv just nu är faktiskt inte alls vad jag önskar att det va, vare sig nu elle runder en lång tid. Tyvärr är boven inget man kan ta på eller skälla på. Då blir jag så jävlig, eftersom jävligheten måste UT, att jag förjävlar mig på någon som inte förtjänar det i den mängden.
Men jag vet inte vad, skulle behöva gå i nån slags terapi eller bara få chansen att släppa på locket och låta skiten koka över nån gång då & då.
Vad problemet grundar sig i vet dom som vet. Inget dödligt, men jävligt orättvist.
För personen i fråga.
För dom nygifta.
För den som har behovet att få bekräftelse.
För dom runtomkring.
Skrivsuget har liksom runnit av mig men nu känns det som det kommer upp igen. Helst av allt skulle jag vilja skriva om allt, hela tiden. Problemet är att jag är en jävel på att förtränga saker som gör mig ont.
Inte fan finns det nåt positivt i det. Å inte heller hjälper det att gråta, skrika eller ignorera.
Det sitter som en snigel i ögat på en och bara tiden kan se till att det försvinner.
Tiden, tålamod och tron på kärleken. Och det finns, tro mig!
Men elakheten i mig växer, som en stor tumör som börjar klåda mig från tårna och upp i skallen.
Behöver få ut skiten, någon att prata med som vart i MIN sits, som förstår MIG och mitt behov att få vara ego i det här.
Ego och familjefru, självklart.
kanske ska jag ta och tvinga mig själv att springa ur mig igen, se till att det vänder och blir ett sätt att få tillbaka lyckan och glädjen.
Tiden i stockholm gjorde mig så lycklig, om än så bara för 2 månader, men det gav mig något annat att fokusera på och nu är man åter i spåren.
Då va allt som vanligt igen och... ja nu är det som förut.
Nu handlar inte det här om mig, det är jag ju fullt medveten om, men JAG är ändå en stor del i skiten och kan inte bortse från mig och mina behov. Och eftersom det här är MIN blogg så skriver jag som JAG känner.
Behöver faktiskt hjälp.
Kärlek
Mina fina syskon!
Tänk vad man har bråkat under årens lopp, men tänk vad glad jag är att jag har dom, varenda en.
Tillsammans är vi så sivilicerade, fina och ordentliga....
